Ull, auktionsfynd o hantverksdejt

De är så mysiga fåren, ulliga, gulliga och delar dessutom gärna med sig av ullen till oss människor! Stina och Lambo födde vi upp på komjölk i somras då de blivit bortstötta av sina mödrar som förmodligen fått  stora kullar. De är väldigt tillgivna och tama och det ska bli spännande att se om de får lamm till våren. Måhända blir Lambo  pappa fler gånger då vi hoppas att  Gotlandstackorna Liv och Linn också ska få sina första lamm. Min kompis Liisa och jag träffades häromdagen för att leka med ullen. Vi kardade och försökte få igång spinnrocken. Den var dock lite motvillig men nästa gång så! Ull är så härligt material att hålla på med tycker jag, varmt och mysigt och luktar gott.

Stina

 

Vit ull färgad med lök.

Liisa, som spunnit en hel del garn förut, försöker få igång den trögrullande spinnrocken som jag köpte för ett tag sen på Blocket.

Den här fantastiska skomakarsymaskinen fyndade Robert på en auktion. Jag har testsytt lite och det ska bli väldigt nice att kunna laga skinnförstärkta ridbrallor och skor med trasiga sömmar.

Fina Stina.
Stina och Lambo.

 

Stina med sin härliga dräkt.
Tvillingarna Liv och Linn.
Liv, som hade en dramatisk start i livet, men med lite hjälp under födelsen och att komma igång och äta så har det gått bra sen!
Linn
Liv

Roadtrip to Vilhelmina

Att bara ge sig iväg efter vägen, om än bara för ett dygn, så skönt. Lämna en visserligen älskad vardag med husrenoveringar, djurskötsel och allehanda gårdssysslor. En slingrande väg genom stora skogar, uppåt, inåt landet. Robert och jag passerade små byar, som jag dock inte fotade upptäckte jag sen, utan det var naturvyerna som lockade mest. I lilla byn Risträsk var vi tvungna att stanna för att fota en snöig vy med många lador. Latikberg bjöd också på vacker utsikt och sakta men säkert närmade vi oss slutmålet Vilhelmina samtidigt som vi hann gå igenom en hel del av vardagslivets kapitel. Vi landade vid en mysig stuga som lockade med bastu och spa framåt kvällen.

Robert spankulerar i Vilhelmina kyrkby, så fint med alla olika färger på de gamla trähusen. Vi kikade in på ett galleri med helt magisk konst av Tage Lundin.
I utkanten av Vilhelmina hittade vi ett iordningställt sameviste med olika byggnader bland annat den här fina kåtan. Vi tittade även in på ett litet museum med samisk historia och fantastiskt hantverk.
Under helgen firade man Vilhelmina Winter Weekend och hade byggt upp en jättefin kyrka av is, man tävlade i att sitta på isstolpar och parken intill var full av vackra isskapelser.

MAXIDA MÄRAK

På lördagkvällen bjöds vi på en hel timmes konsert utomhus med Maxida Märak. Ni som kanske inte upptäckt henne än, kolla in!! Hon blandar jojk och rapp, uppvuxen i Jokkmokk och tidigare levt där med renskötande man och bor nu i Stockholm. Hon är arg och aktivist och inte utan anledning. Jag undrar bara hur hon gör när hon förmedlar alla känslor som kan tänkas finnas genom jojken. Ibland gör det så ont att man vill gråta. Men mest känner jag mig förbannad över orättvisor. Som när gruvor vill etablera sig i sameland eller när hennes syster blir misshandlad av sin pojkvän. Hon sjunger om kärlek också, hisnande vackert och de stora vidderna talar genom henne. Sedan rullar vi hemåt igen, genom det vackra. Rikare och tacksamma.

 

Sovrumsbygge på g

 

Vårt gamla, lilla hus består just nu av ett rum med kök! Men som bra är finns en rejäl ovanvåning med högt i tak, dock består den bara av ytterväggar i dagsläget. Så vi tänker att vi bygger ett sovrum en trappa upp, isolerar och gör innerväggar. Då kan vi ha sovrummet nere som arbets/ mysrum och bra när barnen hälsar på. Tills vidare får vi passera en kall hall och trappa på vägen upp men kanske isolerar vi det också någon gång framöver. Det är perfekt att vi kan hämta sågspån på den lilla byasågen att isolera med, vill undvika plast så långt det går. Elkablar till exempel består ju av delvis plast, men det får man nog ta. Det andra stora rummet uppe har vi funderingar att så småningom göra en ateljé av där man kan jobba med ull eller annat skoj skapande.

Den här fina, gamla dörren har vi tagit vara på från ett gammalt hus som stod och förföll. Vi tog bara reda på ägaren och frågade om lov, och vi hämtade även ett fint golv med riktigt breda plankor. Återbruk är hett idag och slit och släng förhoppningsvis lite svalare. Man läser artiklar om att vi svenskar förbrukar som att vi hade fyra jordklot och det hörs på en gång att det inte är hållbart i längden. För femton år sedan var det skämmigt att handla kläder på Myrorna och nu är det snarast trendigt, så attityder förändras! Ofta är det en helt annan kvalité på gamla dörrar och golv än på nytillverkade. Man valde noga ut vilka träd man skulle använda och hantverkskunnandet var ett annat förr.

En gammal emaljpotta att slänga krokiga spikar i och annat järnskrot.

Utsikt mot Bagars, vårt vårdträd, den uråldriga rönnen och så ner mot hästarna och sjön.

När en blick säger allt

Det är ganska spännande det här den ordlösa kommunikationen som man har med sin häst. Man kan smacka och proa men det mesta snacket sker med blickar och kroppsspråk. Det är det som hästarna snackar bäst. Problemet är väl att hästarna är så fruktansvärt mycket bättre på det här än vi människor, som ju drillas i att främst använda det verbala språket ända från vaggan. Inte konstigt om det blir missförstånd ibland om inte vi tvåbeningar är tillräckligt lyhörda att uppfatta det där vinklade örat eller uppmanande blicken. Jag är imponerad att hästar har sådant tålamod med oss, att de orkar med oss.

I går tränade jag med Pano inför att kunna jobba på gården med att exempelvis dra timmer. Det var länge sedan han hade en loksele på sig men däremot är han körd mycket i sina yngre dagar under hans korta travarkarriär. Jag tömkörde en stund så att han fick känna på utrustningen och det var inga problem. Efter att ganska kort arbetspass med den ovana klädseln styrde jag tillbaka mot stallet och stannade utanför porten och skötselplatsen. Trots uppmaning av mig ville Pano inte gå in och den blick han gav mig då innehöll en hel berättelse och en vädjan.  Istället för att sela av styrde jag ut på vägen igen. Vi tog en rejäl sväng till efter vägen genom skogen och kanske drömde vi båda om att få dra hem ved från skogen så småningom. Tillbaka på gården sedan var Pano nöjd med att bli avselad och få stå lös och käka hö och äppelbitar en stund innan han fick komma tillbaka till kompisarna i hagen.

Pano, som är en varmblodig travare, kom till mig på min födelsedag för ganska många år sedan nu. Då var hans dagar räknade eftersom han inte presterat på travbanan och hans nästa ägare som bara hade honom som sällskapshäst, men proppade i honom en massa kraftfoder, dömt ut honom som en farlig häst. Jag gjorde en ”tonnårsgrej” och räddade honom och hux flux var jag hästägare efter att i flera år gått på ridskola och varit medryttare. Han är min första och enda häst. Sedan har vi gjort en lång resa tillsammans. Jag tränade först en hel del markarbete, gick Parelli- kurs och senare med John Moore. Första gången jag skulle sitta upp råkade Pano trassla in sig i pallen jag klivit upp från, och med den hängandes efter oss blev det en panikfärd ala rodeo. Till slut flög jag av. Det gjorde ont. Jag blev rädd och även om jag förstod att Pano ju blivit skrämd och inte alls varit  dum och jag egentligen litade på honom så blev jag inte av med skräcken i kroppen när jag försökte rida igen. Det blev en lång, lång väg tillbaka till hästryggen med mycket vilja, motivation, markarbete, coachande läsning och hjälp och pepp av andra. Det gick till slut, vilken seger! Och den där blicken, den som säger ”jag har valt dig, mitt hjärta” den är mer än värd alla vedermödor. Och förresten, Pano räddade mig också.

En skogs farväl

För några hundra år sedan då vi som börjar vara i övre medelåldern nu, det vill säga två- trehundra år, bara var små frön som började gro i marken, då fanns ingen gård här intill. Men det var fullt av liv ändå. Det fanns inga inhägnader för djur men gott om dem som strövade fritt omkring. Här levde både stora älgar, björnar, rådjur, harar och rävar till en massa fåglar, möss och småkryp. Vi kom väldigt bra överens allihopa och när en tvåbening dök upp en dag och timrade sig en liten stuga nere vid sjön så välkomnade vi honom som en del av oss. Han var mest ute och fiskade och ibland tog han sig en sväng hos oss i skogen och jagade efter något vilt. Det är livets gång, han behövde mat han också.

Så småningom, kanske någon eller några hundra år senare, dök det upp ett par till tvåbeningar. De såg nog att det här var en fin plats, ett lite högt läge med utsikt mot sjön och där alla invånare levde i harmoni. Sedan startade ett ofantligt arbetande. Några av oss träd sågades ned och fick tjänstgöra som byggmaterial, en viktig uppgift för ett träd. Tvåbeningarna valde omsorgsfullt ut vilka som skulle sågas ned, exempelvis där vi ändå stod för tätt för att trivas och kunna växa och leva riktigt bra. Först byggde man en ladugård, så småningom ett bostadshus och även bagarstuga och smedja kom på plats.

Nog för att vi haft ett bra liv här i årtusenden och klarat oss alldeles utmärkt själva tillsammans med de vilda djuren, men det blev ändå en krydda i tillvaron att få umgås med tvåbeningarna också. De blev så glada när vi skänkte dem skugga varma dagar och de hälsade gärna på hos oss och plockade bär, olika örter, blad och björkarna gav dem sav att dricka. Ofta sträckte vi på oss förnöjsamt för att se när någon från byn kom till smedjan för att få hjälp med något redskap som gått sönder. Hammarslagen ekade långväga och doften spred sig av smält järn. Så plötsligt kunde en liten jänta komma skuttandes, allt som oftast bärande en liten katt eller kaninunge. Pappa smeden, med de sällsynt breda axlarna, tog flickans lilla hand i sin stora näve och så plockade de några vilda blommor som växte där skogen glesnade ut mot vägen. Mor skulle få en blombukett på bordet till förmiddagskaffet! När så vintern kom värmde vi dem kalla dagar och hjälpte till så att de fick varm mat på bordet. Dagarna var korta men vi visste att så småningom skulle ljuset återvända och livet börja spira igen.

 

-25 och en morgontrött sol

En riktigt kylslagen morgon men så vackert när solen sakta kämpar sig upp över granarna. Trots att vi har ett gammalt hus som inte hört talas om tilläggsisolering är det riktigt bra temperatur, åtminstone i köket där vi eldar i vedspisen och har el-element. Lite kallare i sovrummet men det gör inte så mycket. Tarzan gör lite korta utflykter, kan nog inte vila helt från jakten. Lennart kommer och plogar, skönt att ha så bra hjälp med det så länge vi inte har en egen traktor. Den lilla smedjan och bagarstugan vilar under sina vintertäcken. Vi renoverar dem så sakteliga så att de ska gå att använda så småningom men än så länge är det vintervila. Tids nog tinar de fram igen.

Nytt år och nysnö över gården

Tänk vilket bra årsavslut man kan fixa tillsammans med sin dotter med sambo. Amanda och Sebastian bor på Hornstull i Stockholm så kontrasten kan inte bli så mycket större till lilla byn Renbergsvattnet uti Västerbottens stora skogar. Vi hann både med att fira Sebastian som fyllde år på trevliga restaurangen Nygatan 57 som har råvaror på menyn från Renbergsvattnets lantbruk bland annat, en stadsvandring där Robert som är urinvånare från Skellefteå berättade stadens historia månne lite kryddad ibland och fikabesök på legendariska Ainas. Självklart njöt vi härute också av lantluft, tystnad, kattungebus, kortspel, ett ovanligt maffigt norrsken en kväll, korvgrillning vid sjön och vi skålade i det lokalt producerade Kallholmens öl på nyårsafton såklart! Amanda och Sebastian bodde på Stiftsgårdens vandrarhem i stan eftersom vi vintertid än så länge bara har ett rum och kök på gården. Där satte vi tonen för det nya året också genom att inleda det med ett avslappnande spa-besök. Det var underbart att krypa ner i det varma plurret och låta sig sakta kokas.

 

Ja eh badbilden är fotad med mobil och lagom blurrig. Annars fotar jag så mycket som möjligt med systemkamera, betydligt roligare. Men det är inte alltid man har den till hands dock. Jag satte på ett microobjektiv och gick ut igår för att försöka fånga lite av det underbara fluffiga som seglade ner från ovan. Äntligen nysnö på den seglivade isen, enda problemet var att nu såg man inte isen och jag gjorde en rejäl vurpa på väg ner till hästarna. Det gick bra dock, inget brutet, och jag kunde sopa av mig och återgå till att njuta av allt det vackra! Gudrun ställde snällt upp och var med på bild, fina gamla damen.

Robert och Barris- två vänner

De här två gubbarna, Robert och Barris har blivit väldigt bundis. Jag har ingen aning om vad de snackar om, men det råder ingen tvivel om vem som är Barris människa. Robert hade aldrig hållit på med hästar innan Barris kom in i vårt liv för ett par år sen, men tack vare att Barris är en så kallad allergivänlig häst, en rysk basjkir, så har det funkat riktigt bra för Robert som är känslig för vissa pälsdjur. Och för Barris tycks det inte spela nån roll att Robert inte kan stoltsera med mångårig ridskoleträning, prisrosetter eller ens snygga ridkläder utan han tycks ha fastnat för något annat.  Barris har sin alldeles egen historia att berätta, med en farfar som var vildhäst i ryska Uralbergen och själv uppväxt och ha arbetat i flock hos en turridningsfirma i södra Sverige. Efter nedläggning av den och en snabb försäljning hamnade Barris på en ridskola i Stockholm. Att försöka anpassa sig från det för hästen naturliga flocklivet, till en egen box, lektionsridning i ridhus och någon timme per dag ensam i en liten rasthage är inte svårt att föreställa sig hur det ska ha varit. Barris är en väldigt snäll häst men också med stor integritet och starka ledaregenskaper. Han är en basjkir vars äldre släktingar levt vilda i flock i bergen. Efter knappt ett år såldes han vidare till Luleå och sedan till oss.

Efter hästumgänge, träning, verkning av hovar etc är det skönt med en dusch! Att ha stjärnhimlen som tak är en extra bonus.

 

Kontraster

Så har jag landat i Renbergsvattnet igen efter några dagar i Stockholm. Det blev en spontanresa för att träffa älskade döttrarna Sanna och Amanda och hjälpa Sanna som inte är kry just nu. Den här gången blev det varken Fotografiska, gamla stan eller släkten på Ekerö men det blev ändå många fina möten. Tog en tur till Hammarbyhöjden också och träffade goda vänner. Tillbaka på gården nu och Brorzan tycks ha växt massor på fem dagar! Han kurrar och kurrar och vill mysa hur länge som helst. Ute med hästarna och jag drar djupa andetag ända ner till tårna. Jag skulle kunna höra ett barr falla. Sanna och jag har planerat för en Renbergsretreat framöver och jag längtar dit!

 

Stora Sköndal bjöd på en soligförmiddag.

Gullmarsplan
Rågsved

God Jul från mig, Pano och alla andra fyrbeningar! =)

 

Litet och stort

För några veckor sedan, närmare bestämt den 12 november, kom en ny liten varelse in i vårt liv på gården. Hur kan någon vara så liten och ändå så full av bus och gos? Brorzan fann sig väl tillrätta på en gång, även om han lämnat både mamma och syskon. Däremot kissen Tarzan, som är drygt ett år och halvbror till Brorzan, verkade tycka att det var en riktigt skum lite figur som plötsligt dykt upp på hans domäner. Brorzan fick därmed sova med oss i början och man fick finna sig i att ha världens sötaste kattunge hoppandes i ansiktet på nätterna. Efter någon vecka hade dock Tarzan mjuknat upp något och man behövde inte vara orolig längre för alltför hårda tjuvnyp mot babysen. Snälla hunden Riki tog väl hand om Brorzan redan från början.

Nu cirka tre veckor senare har lilla pyttekissen växt på sig ordentligt. Brorzan har fått prova hänga med ut lite även om det var väldigt burrigt nu i helgen med drygt tio minusgrader. Men när man är hela femton veckor gammal på jorden måste man få bege sig ut på äventyr!

I helgen startade även ett annat äventyr. Äntligen hade isbanevägarna omvandlats till vintervägar så att den stora lastbilen vågade frakta hit det gamla timmerhuset som vi köpt. Det har tidigare varit ett magasin vid Ömans mattor i centrala Skellefteå och var stadens äldsta byggnad med en historia sedan mitten av 1800- talet när det monterades ner för något år sedan. Med sina drygt 200 kvadratmeter och tre våningar är det bara fantasin som sätter gränser för vad man kan göra av det. Robert och jag har börjat skissa på en ritning och det känns som roligt pyssel under vintern. Ska vi sätta upp hela eller halva? Ja ingenting är klart än men det känns bra att ha timmerhögen på plats och att så småningom få återanvända det gamla fina timret.