Brorzan, Tarzan och Riki på morgonäventyr och alla är de mirakel

Som sagt aprilvädret är redan här och gårdagens gråmulna väder byttes idag till nysnö och en sol som försiktigt tittade fram. Om man ska vara med om gryningen börjar man få gå upp ganska tidigt och idag tog jag kameran och knallade ut runt halv sex. Det gråa var som bortblåst och istället var allting inbäddat i ett vitt fluff.

Barris går och filosoferar själv en stund

Jag gick en sväng efter byvägen och njöt av allt det vackra vita och himlen som skiftade i olika blå- rosa nyanser. Hemma igen var Brorzan sugen att komma ut och busa och han visade mig alla sina konster.

I går kväll var jag och Robert iväg på ett intressant föredrag som Vuxenskolan i Burträsk ordnade. Henrik Bergsten, numera Burträskbo, var där och berättade. Han har gjort en intressant livsresa och bott på ett flertal ställen i landet från norr till söder och även exempelvis i Danmark och Kanada. Han var mer vild än tam under uppväxten och har med en hårsmån klarat livhanken ett antal gånger. Uppväxten innehöll flera utmaningar som en missbrukande pappa och en skola som bara var tråkig. Hans mamma berättade att han var same men det ville han inte kännas vid, nej han var ju en cool snowboard-kille! Idrotten och att flyga fyrtio meter genom luften höll demonerna i schack och livsgnistan uppe. Henrik berättade på ett inlevelsefullt men osentimentalt sätt om olika jobb och vad musiken kom att betyda och att han började sy de snowboardjackor som han själv inte hittade på marknaden. Det ledde till att han även började sy jackor åt andra. Hans berättelse, som han kryddade med jojkande sång, handlade vidare om hur han forskat om olika naturfolk, bland annat om de i Sydamerika. Det visade sig att alla naturfolk använder speciella örter för sin hälsas skull och även andliga utveckling. Och det här är något som kommit att betyda så mycket för honom att han känt sig manad att berätta för andra om det. Vi som lyssnade satt knäpptysta och fascinerade av hans historia. Får du chansen att lyssna till den så ta den! Inte minst fick han med oss i publiken genom att inleda med att tala om att vi ju alla är mirakel. Tänk bara hur vi burits fram och fötts till världen, mirakel i sig! Och mirakel är de barn som han träffade i Sydamerika som trots att de lever under väldigt enkla förhållanden var så oerhört glada. Så glada att han rördes till tårar när han träffat dem! Om vi skulle ta till oss det skulle kanske många av oss i Sverige behöva förändra våra liv?

 

Tarzan och Riki ville förstås också ut snart och busa nu då solen var uppe sedan en stund. Även om de är relativt unga så märks det att de busat av sig det allra värsta jämfört med Brorzan. Nåja, Riki skulle nog ha ganska svårt att sitta stilla någon längre stund i ett klassrum. Och då kan man fråga sig, ska man då söka felet hos honom som inte kan sitta still? Ge honom en bokstavskombination och medicinering eller anpassa skolan efter olika individer? Det är en komplicerad fråga som knappast har ett enkelt svar, men intressant är att variationen av antal liknande diagnoser är mycket stor mellan olika länder. Tur i alla fall att Riki kan vara ute så mycket och rasa av sig, det fina mirakel som han är!

Tarzan med kärlek på ryggen
Tarzan och Liv byter några ord

Gråmulet idag men vid kallkällan lyser solen

I dag var det dags att städa ut förra veckans förkylning, skönt att ha det gjort! Och en gråmulen dag som denna passar det bra med lite mer inomhuspyssel.

Brorzan

Annars har helgen bjudit på en lagom blandning med olika väder, sociala aktiviteter, sovrumsbygge och hästträning. Sovrumsbygget går framåt och förutom att Robert spikade sig i foten flyter det på bra. Snart är det dags att spika innerväggar och tak!

Nu närmar sig april och därmed aprilvädret, även om det redan tycks ha startat. Underbar värmande sol, takdropp och fågelkvitter ena dagen för att bytas ut till gråmulet väder, isande vind och blixthalka nästa dag. Är de vackra, underbara vinterdagarna med sol och vitt fluff redan slut? Man får drömma sig tillbaka,,, Och det är alltid trevligt att bjuda kompisar på besök på vårt goda kallkällvatten!

Stigen till kallkällan
Riki

Återbrukad loksele och hästfinka

Fullmånenatten i natt följdes av en morgon i strålande sol! Det är väldigt praktiskt när det är fullmåne för då slipper man ha pannlampa på sig när man kvällspysslar med hästarna. Snön reflekterar det starka ljuset och det är nästan som på dagen men mer i en svart- vit skala. Tack vare att det inte finns gatulykter här ser man stjärnor, månen och norrsken så fantastiskt bra. Men det är inte bara månen som är full utan likaså min näsa. Jag är ganska däckad av förkylning idag men lockades i alla fall ut i det fina vädret och Robert, Pano, Barris och jag gjorde ett litet lugnt hästpass på gården.

Pano
Slurp va gott

Äntligen var finkan tömd på de gamla  dörrar och fönster som vi fick hämta i höstas från en bagarstuga som skulle rivas. Det blev ett projekt att rymma de nya fina gamla grejerna då ett fullsmockat förråd var tvunget att stuvas om först. Pano verkade i alla fall minnas när vi senast lasttränade då han nu med en positiv attityd genast började leta efter äppelbitar. Jag vill att han ska känna att det är positivt att kliva in i släpet trots att det strider helt emot en hästs klaustrofobiska natur. Nu har dock de flesta åkturer för Pano haft destination veterinär eftersom han bröt benet för ett par år sedan. Och det är knappast så roligt att bli stucken och lite drogad inför röntgen även om veterinären är snäll och trevlig. Men nu ska det bli andra bullar, roliga åkturer exempelvis med traktens trail-bana som mål.

Barris verkade tycka att det var helt ok att gå ända in i släpet på en gång. Förmodligen har husse Robert berättat om hur han renoverat det gamla släpet och att det nu är i nästintill i topptrim, så då var det väl inget att fundera på. Barris tränas mycket i tömkörning med loksele för att så småningom kunna arbeta på gården med att exempelvis dra timmer och röja snö. I dag la Robert till skrammelljud för att vänja Barris mer vid att det kan leva om under arbetet. Han tränade också samarbete och förtroende genom att prassla med en presenning, något som Pano mest gäspar över.

Det är inte ofta man hör flygplan här, oftast är det tyst och behagligt och naturljud som fågelkvitter, vindens sus och takdropp när snön smälter. Här fick vi dock syn på ovanliga krumelurer på himlen och vi undrade i våra stilla sinnen om piloten varit nykter. Kanske vi behöver sätta upp en skylt ”Don´t drink and drive”,

That´s Panos Point!

Blåbär till frukost men var är skogen?

Än räcker blåbären jag plockade i fjol i skogen utanför husknuten. De här helt fantastiska nyttobären som är så goda och förbättrar minnet. Varje dag äter jag en dos till frukost och jag njuter varje gång och känner mig så rik.

Säga vad man vill om skogsbruksplaner, föryngringsytor och produktionstänk men jag känner mig mest rik för de gamla granar som står upprätta och inte ligger ned. Och för en mark som inte är upp och nedvänd och full med grenar och ris utan frodas av mossa och blåbärsris.

Äntligen har ”mördarmaskinerna” tystnat som gått dygnet runt och deppigheten har skingrats i takt med att snöflingorna ljusat upp tillvaron och lagt sig som ett fluffigt täcke på den seglivade isen. Sverige har mycket att tacka skogsbruket och det är rimligt och förståeligt att vi vill och behöver använda våra naturresurser. Problemen uppstår dock när balansen mellan trädplantager med sin monokultur och riktig skog med sin biologiska mångfald är rubbad för länge sedan.

Nu får vi vänja oss så sakteliga vid delvis nya vyer och kanske en och annan plantage framöver. Det är hemskt när regnskog skövlas men vad händer med vår egen uråldriga skog? Sanningen är att det knappt finns någon orörd skog kvar, bara någon liten procent. Kanske vi skulle granska vårt eget beteende innan vi kritiserar andra länder? Skogspolitiken är oerhört flat i Sverige idag och lagen innehåller en massa ”bör”. Vi är tacksamma att en nyckelbiotop sparats ovanför vår smedja. Skog med trehundraåriga träd och flera utrotningshotade arter. Det hade dock inte varit olagligt att avverka den! Bara osmakligt. Och osmart. Mänskligheten behöver som bekant den biologiska mångfalden för att överleva. Vi behöver skogen men skogen behöver inte oss.

När jag vill ladda batterierna, när jag vill känna mig riktigt rik, då går jag ut i vår egen lilla skog. En skog som är en skog och inte en plantage. Jag njuter av den levande platsen som är full av energi och gammal visdom. Och det är något som även turistföretag och till och med vårdinrättningar upptäckt. En riktig skog har oerhörda värden i sin förmåga att sänka stressnivåerna hos oss människor. Och turister söker sig hit från andra länder för att exempelvis färdas med hundspann genom stora skogar. Man lägger sin tid och semesterkassa på att få njuta av  tystnad och  frisk luft och för att få kontakt med något ursprungligt inom sig.

 

Riki

Nu är  våren snart här och man kommer att slippa trängas med timmerbilar på de smala grusvägarna under hästturerna. Den sköna tystnaden har lagt sig igen efter det malande trädtuggandet som varit dygnet runt. I dag skiner solen och jag och mina fyrbenta vänner ska strax ta oss en sväng. Jag brukar varva ridning, tömkörning, nh- träning och promenader. Senast Pano och jag tog en promenix passerade vi som vanligt några timmerhögar och jag frågade min kloka häst vad han tycker om alla avverkningar som varit i trakten den här vintern. Hans svar kom blixtsnabbt och utan tvekan;

That´s Panos Point!

Grattis alla kvinnor, ston och töser på Internationella kvinnodagen!

I dag snöar det i Renbergsvattnet och jag sprang ut med kameran för att knäppa några bilder på mina fina medsystrar Gudrun och Pella. De höll med mig om att vi har all anledning att fira idag på Internationella kvinnodagen att vi kommit en bra bit på vägen mot ett jämställt samhälle i Sverige. Men lika viktig är dagen för att sätta fokus på kvinno- frågor och allt som ännu inte är uppnått. Och ibland kan man med fasa ana att utvecklingen tar steg bakåt usch usch. Kvinnor har ofta fått kämpa på i motvind genom historien, en sån basic sak som att få rösta har exempelvis inte alltid varit självklar.

Förvånansvärt många, både kvinnor och män, rynkar på näsan så fort man nämner ordet jämställdhet. Jag tror att många blandar ihop allting och tror att det handlar om någon slags likriktning där alla människor ska bli likadana. Men det är ju precis tvärtom; alla ska få vara den de är oavsett kön och ha samma rättigheter. En kille ska kunna rida och drömma om att bli flygvärdinna utan att bli tittad snett på och en tjej ska kunna älska bilar och drömma om att bli stadsminister. Är det så idag? Varför visar undersökningar att killar generellt hörs mer i ett klassrum, men att det ändå upplevs som att killar och tjejer hörs lika mycket? Att titta ned och vara söt är knappast ett medfött beteende.

I dag har vi ett mångkulturellt och rikt samhälle och det medför nya utmaningar. Självklart behövs massor av information om vilka värderingar som råder i det här landet när det gäller jämställdhet. Ingen kvinna  ska behöva gömma sig under tygstycken eller tryckas ned av en man oavsett bakgrund.

Det skulle gå att rada upp en massa statistik som visar att mannen fortfarande är norm i vårt samhälle. Hur ser det ut med lönerna för samma jobb, vilket kön bedrivs mest medicinsk forskning utifrån, vilka sjukdomar tas inte på allvar, hur är makten fördelad inom universitet och företag. Men här började Gudrun och Pella riktigt sura ihop.

Nä nu får det vara nog med jämmerlåt. Dags att hedra alla stolta, starka underbara kvinnor, ston och töser som driver det här samhället på många plan.  Och att komma ihåg att ingen kan vinna på att trycka ned nån annan. Inte i det långa loppet.

Som hästar låter Gudrun och Pella mig veta att de helst lever i nuet, men tycker ändå det är bra att dra lärdom av det förflutna och sikta framåt. Och  deras manliga kompis Pano inser att även han  vinner på jämställdhet i det långa loppet. That´s Panos Point!

 

 

Arbetsbytesdag med självhushållargänget

Det här med att arbeta tillsammans på varandras gårdar är en idé vi kläckt i styrelsen för  självhushållningsnätverket i Skelleftetrakten. Ja idén finns säkerligen på andra håll också med olika typer av organiserat samarbete. Vi är alla doers och driftiga landsbygdsmänniskor och det sprutar både sågspån, skruvar, energi och skratt när vi träffas. Vi har kört konceptet nu ett tag och börjar hitta formen för en bra arbetsbytesdag, där den som vi är hos planerat lämpliga arbetsuppgifter för dagen. Sedan kör vi så det ryker till det är dags för lunch oftast bestående av grillad korv med mera. I söndags blev vi dock bjudna på gryta med råvaror från fårgården i Risberg, trevligt med mat som sluppit färdas långt!

Ja och så nyladdade efter god mat och trevligt surr så fortsatte vi ett par timmar till. I söndags blev ett gäng fårgrindar byggda, en carport blev uppsnyggad med nya brädor, remmar blev av med sin frans och ett tjusigt plastdraperi kom på plats för att hålla värme kvar i fårhuset. Med många händer blir mycket gjort på en halv dag och nästa gång är det hos någon annans gård och med nya utmaningar. Jag ska klura på vad vi ska göra nästa gång vi är här på gården. Gott om projekt finns så det är bara att välja några lämpliga arbetsuppgifter. Förra gången byggdes ett fint kaninhus, plankgolv började läggas en trappa upp i bagarstugan och en rejäl gammal permanentbädd skottades ut, kärra efter kärra. Kanske vi ska mura upp eldstaden i smedjan nästa gång så man kan börja smida, vore skoj!

Ull, auktionsfynd o hantverksdejt

De är så mysiga fåren, ulliga, gulliga och delar dessutom gärna med sig av ullen till oss människor! Stina och Lambo födde vi upp på komjölk i somras då de blivit bortstötta av sina mödrar som förmodligen fått  stora kullar. De är väldigt tillgivna och tama och det ska bli spännande att se om de får lamm till våren. Måhända blir Lambo  pappa fler gånger då vi hoppas att  Gotlandstackorna Liv och Linn också ska få sina första lamm. Min kompis Liisa och jag träffades häromdagen för att leka med ullen. Vi kardade och försökte få igång spinnrocken. Den var dock lite motvillig men nästa gång så! Ull är så härligt material att hålla på med tycker jag, varmt och mysigt och luktar gott.

Stina

 

Vit ull färgad med lök.

Liisa, som spunnit en hel del garn förut, försöker få igång den trögrullande spinnrocken som jag köpte för ett tag sen på Blocket.

Den här fantastiska skomakarsymaskinen fyndade Robert på en auktion. Jag har testsytt lite och det ska bli väldigt nice att kunna laga skinnförstärkta ridbrallor och skor med trasiga sömmar.

Fina Stina.
Stina och Lambo.

 

Stina med sin härliga dräkt.
Tvillingarna Liv och Linn.
Liv, som hade en dramatisk start i livet, men med lite hjälp under födelsen och att komma igång och äta så har det gått bra sen!
Linn
Liv

Roadtrip to Vilhelmina

Att bara ge sig iväg efter vägen, om än bara för ett dygn, så skönt. Lämna en visserligen älskad vardag med husrenoveringar, djurskötsel och allehanda gårdssysslor. En slingrande väg genom stora skogar, uppåt, inåt landet. Robert och jag passerade små byar, som jag dock inte fotade upptäckte jag sen, utan det var naturvyerna som lockade mest. I lilla byn Risträsk var vi tvungna att stanna för att fota en snöig vy med många lador. Latikberg bjöd också på vacker utsikt och sakta men säkert närmade vi oss slutmålet Vilhelmina samtidigt som vi hann gå igenom en hel del av vardagslivets kapitel. Vi landade vid en mysig stuga som lockade med bastu och spa framåt kvällen.

Robert spankulerar i Vilhelmina kyrkby, så fint med alla olika färger på de gamla trähusen. Vi kikade in på ett galleri med helt magisk konst av Tage Lundin.
I utkanten av Vilhelmina hittade vi ett iordningställt sameviste med olika byggnader bland annat den här fina kåtan. Vi tittade även in på ett litet museum med samisk historia och fantastiskt hantverk.
Under helgen firade man Vilhelmina Winter Weekend och hade byggt upp en jättefin kyrka av is, man tävlade i att sitta på isstolpar och parken intill var full av vackra isskapelser.

MAXIDA MÄRAK

På lördagkvällen bjöds vi på en hel timmes konsert utomhus med Maxida Märak. Ni som kanske inte upptäckt henne än, kolla in!! Hon blandar jojk och rapp, uppvuxen i Jokkmokk och tidigare levt där med renskötande man och bor nu i Stockholm. Hon är arg och aktivist och inte utan anledning. Jag undrar bara hur hon gör när hon förmedlar alla känslor som kan tänkas finnas genom jojken. Ibland gör det så ont att man vill gråta. Men mest känner jag mig förbannad över orättvisor. Som när gruvor vill etablera sig i sameland eller när hennes syster blir misshandlad av sin pojkvän. Hon sjunger om kärlek också, hisnande vackert och de stora vidderna talar genom henne. Sedan rullar vi hemåt igen, genom det vackra. Rikare och tacksamma.

 

Sovrumsbygge på g

 

Vårt gamla, lilla hus består just nu av ett rum med kök! Men som bra är finns en rejäl ovanvåning med högt i tak, dock består den bara av ytterväggar i dagsläget. Så vi tänker att vi bygger ett sovrum en trappa upp, isolerar och gör innerväggar. Då kan vi ha sovrummet nere som arbets/ mysrum och bra när barnen hälsar på. Tills vidare får vi passera en kall hall och trappa på vägen upp men kanske isolerar vi det också någon gång framöver. Det är perfekt att vi kan hämta sågspån på den lilla byasågen att isolera med, vill undvika plast så långt det går. Elkablar till exempel består ju av delvis plast, men det får man nog ta. Det andra stora rummet uppe har vi funderingar att så småningom göra en ateljé av där man kan jobba med ull eller annat skoj skapande.

Den här fina, gamla dörren har vi tagit vara på från ett gammalt hus som stod och förföll. Vi tog bara reda på ägaren och frågade om lov, och vi hämtade även ett fint golv med riktigt breda plankor. Återbruk är hett idag och slit och släng förhoppningsvis lite svalare. Man läser artiklar om att vi svenskar förbrukar som att vi hade fyra jordklot och det hörs på en gång att det inte är hållbart i längden. För femton år sedan var det skämmigt att handla kläder på Myrorna och nu är det snarast trendigt, så attityder förändras! Ofta är det en helt annan kvalité på gamla dörrar och golv än på nytillverkade. Man valde noga ut vilka träd man skulle använda och hantverkskunnandet var ett annat förr.

En gammal emaljpotta att slänga krokiga spikar i och annat järnskrot.

Utsikt mot Bagars, vårt vårdträd, den uråldriga rönnen och så ner mot hästarna och sjön.

När en blick säger allt

Det är ganska spännande det här den ordlösa kommunikationen som man har med sin häst. Man kan smacka och proa men det mesta snacket sker med blickar och kroppsspråk. Det är det som hästarna snackar bäst. Problemet är väl att hästarna är så fruktansvärt mycket bättre på det här än vi människor, som ju drillas i att främst använda det verbala språket ända från vaggan. Inte konstigt om det blir missförstånd ibland om inte vi tvåbeningar är tillräckligt lyhörda att uppfatta det där vinklade örat eller uppmanande blicken. Jag är imponerad att hästar har sådant tålamod med oss, att de orkar med oss.

I går tränade jag med Pano inför att kunna jobba på gården med att exempelvis dra timmer. Det var länge sedan han hade en loksele på sig men däremot är han körd mycket i sina yngre dagar under hans korta travarkarriär. Jag tömkörde en stund så att han fick känna på utrustningen och det var inga problem. Efter att ganska kort arbetspass med den ovana klädseln styrde jag tillbaka mot stallet och stannade utanför porten och skötselplatsen. Trots uppmaning av mig ville Pano inte gå in och den blick han gav mig då innehöll en hel berättelse och en vädjan.  Istället för att sela av styrde jag ut på vägen igen. Vi tog en rejäl sväng till efter vägen genom skogen och kanske drömde vi båda om att få dra hem ved från skogen så småningom. Tillbaka på gården sedan var Pano nöjd med att bli avselad och få stå lös och käka hö och äppelbitar en stund innan han fick komma tillbaka till kompisarna i hagen.

Pano, som är en varmblodig travare, kom till mig på min födelsedag för ganska många år sedan nu. Då var hans dagar räknade eftersom han inte presterat på travbanan och hans nästa ägare som bara hade honom som sällskapshäst, men proppade i honom en massa kraftfoder, dömt ut honom som en farlig häst. Jag gjorde en ”tonnårsgrej” och räddade honom och hux flux var jag hästägare efter att i flera år gått på ridskola och varit medryttare. Han är min första och enda häst. Sedan har vi gjort en lång resa tillsammans. Jag tränade först en hel del markarbete, gick Parelli- kurs och senare med John Moore. Första gången jag skulle sitta upp råkade Pano trassla in sig i pallen jag klivit upp från, och med den hängandes efter oss blev det en panikfärd ala rodeo. Till slut flög jag av. Det gjorde ont. Jag blev rädd och även om jag förstod att Pano ju blivit skrämd och inte alls varit  dum och jag egentligen litade på honom så blev jag inte av med skräcken i kroppen när jag försökte rida igen. Det blev en lång, lång väg tillbaka till hästryggen med mycket vilja, motivation, markarbete, coachande läsning och hjälp och pepp av andra. Det gick till slut, vilken seger! Och den där blicken, den som säger ”jag har valt dig, mitt hjärta” den är mer än värd alla vedermödor. Och förresten, Pano räddade mig också.